Kinas anklagelse om "historisk" skuld gäller inte längre

VÄRLDEN Kinas anklagelse om "historisk" skuld gäller inte längre Daniel Wetzel 9 timmar sedan | Framgången för den 26:e klimatkonferensen kommer att mätas utifrån många kriterier. Är världssamfundet fortfarande tillräckligt ambitiöst när det gäller att minska koldioxidutsläppen? Fungerar de finansiella överföringar som gör det möjligt för utvecklingsländerna att omvandla sina ekonomier på ett klimatneutralt sätt? "I slutändan kommer endast en fråga att vara avgörande för klimatskyddet: Vad gör Kina?", skriver WELT-författaren Daniel Wetzel. Miljöaktivister demonstrerar i tusental på Glasgows gator och kräver "handling i stället för ord" och ett "systemskifte", men de riktar sig alltid bara mot de västerländska industriländerna. Det kommer inte att räcka. För i slutändan är det bara en fråga som kommer att vara avgörande för klimatskyddet: Vad gör Kina? Medan koldioxidutsläppen redan minskar i de utvecklade OECD-länderna har Folkrepubliken mångdubblat sina utsläpp på några få år. Det står nu ensamt för ungefär en tredjedel av de globala utsläppen och - tillsammans med Indien - för praktiskt taget hela ökningen av växthusgaser i atmosfären. Landet släpper också ut mer per capita än EU:s medborgare och vill öka utsläppen ytterligare fram till 2030. När statschefen Xi Jinping inför Glasgow lovade att minska landets koldioxidutsläpp till nettonoll år 2060 var euforin till en början stor. Men nu sprider sig besvikelsen: Xi var frånvarande vid mötet med 120 statschefer vid konferensens öppnande. I Paris 2015 representerades Kina av 326 delegater, men den här gången skickade Peking bara 60 delegater till Glasgow, vilket är hälften så många som till exempel Tyskland. Kina undertecknade inte de berömda avsiktsförklaringarna om att fasa ut kolanvändningen och minska metanutsläppen. Kinas roll i klimatförändringen Som språkrör för tillväxtländerna använde Kina alltid argumentet om "historisk skuld" vid FN:s klimatkonferenser: västvärlden var ensam ansvarig för den globala uppvärmningen genom sin industrialisering - och måste stå till svars för det. Överföringar av miljarder dollar till utvecklings- och tillväxtländer skulle kunna rättfärdigas på detta sätt, liksom Kinas egen inbromsning i fråga om klimatskydd. Men nu håller Kinas roll på att förändras. Anklagelsen om historisk skuld håller inte längre när den framförs av ett land som snart kommer att gå om USA ekonomiskt, överträffa västvärldens tillväxttakt och köpa upp infrastruktur för miljarder världen över för en "ny sidenväg". Utan kraftiga utsläppsminskningar kommer Kina sannolikt att vara den största bidragsgivaren till klimatförändringarna vid mitten av århundradet, även om man räknar med alla historiska utsläpp. I avsaknad av en överlägsen makt är det bara spelet med "skam och skuld" som fungerar i den anarkistiska statsvärlden. Utsikterna att bli vanärad och utskälld inför världspubliken för att inte ha gjort någonting var framgångsrika i Paris 2015: Kina stödde då det globala klimatavtalet. En lika tydlig konfrontation äger inte rum i dag. Kinas "dunkla tystnad" vid världsklimatkonferensen ignoreras ganska mycket - än så länge även av de demonstrerande klimataktivisterna på Glasgows gator.