Malaika Mihambo vinner OS-guld för Tyskland i längdhopp

Ett sista försök återstår för Malaika Mihambo. Ett sista försök, ett sista hopp för att säkra guldet efter två ogiltiga försök i OS-finalen i längdhopp i Tokyo. 27-åringen ligger på brons bakom ledande amerikanskan Brittney Reese och Ese Brume från Nigeria. Det krävs ett hopp på sju meter. Hon får de få åskådarna att klappa, startar, hoppar, flyger och flyger - till exakt sju meter och till toppen. Ett sorl går genom stadion. Väntan börjar, hon hukar sig ner och tittar på de två sista hopparna. Klockan 12.12 lokal tid i Tokyo ekade ett skarpt skrik genom den olympiska arenan. Mihambo har gjort det. Guld! Då kommer tårarna upp i hennes ögon. Den fjärdeplacerade idrottaren i Rio vinner det sjunde guldet för Tyskland i Tokyospelen. Och detta efter ett år då hon hade sökt länge. Där hon plågades av självtvivel. Och där hon till en början kämpade med rollen som Tysklands stora guldhopp. "Gråten, tårarna - det var lättnad, naturligtvis också glädje. En känsla som jag knappt kan beskriva eftersom vägen var så hård och stenig", säger hon efteråt i stadions katakomber. "Jag är tacksam för att jag kan stå här nu som den bästa versionen av mig själv och njuta av det. Det är en ödmjuk känsla av lycka eftersom jag visste att det inte var en självklarhet." Mihambos EM-guld 2018 och hennes VM-titel 2019, som hon vann med ett fantastiskt hopp på 7,30 meter, hade gjort henne till den nya stjärnan i tysk friidrott och hon utsågs till årets kvinnliga friidrottare i Tyskland två gånger i rad. Men bördan av att vara OS-favorit och förväntningarna gjorde att allt detta föll. "Jag har tänkt mycket på vad den här nya rollen skulle göra med mig, hur jag skulle vilja hantera den", sa hon i en intervju med WELT strax före spelen och erkände öppet: "Jag måste säga att det inte var så lätt för mig i början. Jag hade en känsla av att jag gick från att vara jägare till att bli jagad." Tidigare var hon en av många. Nu stod hon på tronen på toppen. "Känslan av att jag måste försvara den här positionen var ny och ovant. Men jag har lärt mig att hantera det bättre och komma bort från det." När hon åkte till Tokyo såg hon inte sig själv som den stora favoriten. Även för att hon har haft en del problem den här säsongen. Crux med rullning och uppgång Det var länge sedan som det inte fungerade med uppkörningen. Efter en skada hade Mihambo förkortat sin uppkörning från 20 till 16 steg 2020, men hade svårt att komma tillbaka till rätt rytm på drygt 40 meter fram till strax före OS. "I början av året var det verkligen en påfrestning, det var många lågvattenmärken", säger hon. "Jag gjorde mitt bästa, men lyckades bara inte ta vid där jag slutade 2019. Det var då som jag började tvivla på mig själv." Det var en situation som för henne var så oväntad att det inte stämde med förväntningarna från omvärlden. Hur kunde hon tänka på guld när hon kämpade så mycket just nu? "Jag tror faktiskt att jag kände mig obekväm, inte för att jag var favorit i sig, utan för att jag inte kunde leva upp till den rollen på grund av mina barnsjukdomar", säger Mihambo. När saker och ting började gå i rätt riktning återkom förtroendet och säkerheten i juni. I söndagens kval förklarade hon sedan att sökandet efter sin optimala uppkörning var över. "Jag är väldigt glad att det till slut gick bra", sa Mihambo om sitt tredje försök på 6,98 meter. "Det var det första hoppet på ett halvår." Endast Serbiens Ivana Spanovic hoppade längre i kvalet (7.00). I finalen landade Mihambo på 6,83 meter i sitt första försök och kom tvåa efter Nigerias Ese Brume (6,97). Även om hon kunde förbättra sig till 6,95 meter direkt efteråt, flög amerikanskan Brittney Reese också till Brumes avstånd i sitt tredje försök. Tredje plats i halvtid. Det krävdes ett topphopp - men i det fjärde försöket stämde inte timingen och rytmen. Mihambo sprang igenom. I det femte försöket överskred hon sin gräns. Hon hade bara en chans kvar. Med starka nerver och en ojämförlig kyla hoppade hon exakt till sjumetersgränsen i sitt sista försök. Mihambo kunde bara se på, inte ingripa. "För mig var det ett dåligt tillfälle att vänta", säger hon. 27-åringen försökte ta det lugnt, men det gick inte. "Jag visste också att sju meter kan slås. När du sedan vet att du har lämnat 19 centimeter på brädan har du inte den där avslappnade känslan med dig. Jag tänkte: "Kära nån, räcker det i slutändan?" Det räckte. Och alla spänningar försvann.