En författare till slätten: Erich Kästner under nationalsocialismen

Tagesspiegel En författare till slätten: Erich Kästner under nationalsocialismen Artikel av Gisela Trahms • 21 timmar När nazisterna tog makten bestämde sig den framgångsrika författaren Kästner för att stanna i Tyskland. Tobias Lehmkuhl utforskar orsakerna i sin nya bok. I Dominik Grafs dokumentär om författare som vistades i Tyskland under nazisttiden listar Florian Illies de viktigaste: Benn, Kästner, Fallada, och fortsätter: "Den mest intressanta är Kästner Efter att ha läst Tobias Lehmkuhls bok kommer du Illies." hålla med. Kästner slipper alla etiketter och bevisar gång på gång att han inte bara är en "dubbel" utan flerfaldig Erich. I linje med titeln börjar Lehmkuhl med att undersöka dubbelgångaremotivet i Kästners texter. Det andra kapitlet heter "Livet, en maskeradbal". Men de romantiska tiderna då det "sanna jaget" dök upp efter att maskerna föll är redan över. Och denna författare förstod omedelbart att de mäktiga i "Tredje riket" går utan masker och agerar flagrant brutalt. Erich Kästner var ett år äldre än seklet. På tjugotalet hade han en snabb karriär, inte bara genom barnböcker, utan också med catchy poesi (fortfarande populär idag för alla tillfällen), pjäser, manus, satirer, recensioner - en författare med häpnadsväckande produktivitet, som utmärkte sig på nästan alla områden som hävdade . Innan han kom till makten hade han hånat nazisterna i dikter och kabarétexter, så att han 1933 omedelbart fördes upp på listan över "o-tyska" författare och bevittnade med egna ögon hur SA kastade hans böcker i elden - alla utom "Emil och detektiverna", publicerad 1929, filmatiserade 1931 och så populär att boken skyddade författaren i några år till innan den också förbjöds 1936. Kästner hånade nazister Varför stannade Kästner fortfarande i Berlin, varför emigrerade han inte? Och hur lyckades han överleva bekvämt trots det tidiga publiceringsförbudet? Hur kom han ur tolv år av diktatur? Som förebild eller med mörka fläckar eller både och? I Lehmkuhls eleganta skildring läses detta som en spännande berättelse utan tragiska klimax ett sådant liv var också möjligt. Ingen utvecklingsprocess, ingen ideologisk överbyggnad. Grundligt undersökt beskriver boken den före detta stjärnförfattarens fyndighet i att försörja sig utan att bli en öppen samarbetspartner, men också utan att bli martyr. "Han hade ingen estetisk eller ideologisk överbyggnad", konstaterar Lehmkuhl. "Kästner var, om du så vill, en författare av slätten." Här liknade han sina läsare som ville rädda sitt skinn och om möjligt vad de förstod med anständighet. Kästner förblev den desillusionerade, sentimentalt benägna skeptikern att ingen utvecklingsprocess ägde rum. Han såg ingen anledning att bli blek som Brechts herr K. Så Kästners skämt blev återigen extremt framgångsrikt efter kriget. Det finns inga utkast i dödsboet till den stora romanen om åren av diktatur som han ska ha tänkt skriva. Den mörka sidan som han också har kommer från hans privatliv: Kästner och hans "mamma", det är skräck nog. Lehmkuhl dramatiserar inte, skriver lyhört och taktfullt, gör differentierade bedömningar och avstår från att slå till försvar. Kästner var och är populär – inte minst för att han tog sig igenom.